Ibland blir det verkligen inte som man tänkt sig med livet.... Men det visste man ju redan sen man föddes.
Igår var det ju som sagt Hampus 2 månaders dag. Dagen slutade med att ligga över natt på kss.
För ca 3 veckor sedan fick han en slags frånvaroattack. Med det menar jag att han försvann med blicken och vi fick ingen kontakt med honom.Ögonen rullade och han var som sagt helt okontaktbar. Svårt att förklara exakt hur han blir. Det hände 2 gånger samma vecka. I Tisdags hände detta igen,men denna gången vara det längre. Kändes som 1 minut,men kan inte svara på om det verkligen var 1 minut eller bara några sekunder.Allt känns bra mycket längre än vad det i själva verket är. Men det var först i Tisdag jag insåg allvaret. Igår ringde jag sjukvårdsrådgivningen och hörde vad man kunde göra. Dom ringde i sin tur till en läkare på Barnmedicin på KSS,som sedan ringde upp mig. Vi blev inlagda över natten för observation och undersökningar. Dom misstänkte precis som jag att det kunde vara något slags epilepsi anfall.
Men som vanligt när man brukar söka för saker så upphörde dom. EEG:et dom gjorde visade heller inget onormalt. Proverna dom tog visade inget heller. Så idag fick vi åka hem och fortsätta leva i ovisshet. Rädslan om att dom ska fortsätta komma,och att vi aldrig får reda på om det verkligen är något eller bara en "fix idé" från pluttens sida. Rädd varje dag för att det ska hända igen eller att det denna gången blir ännu värre.
Håller alla mina tummar på att det aldrig mer återkommer,att det bara var inbillning!