Ena stunden glad andra stunden sitter man här med tårar i ögonen! Hormoner eller bara ensamthet?
Dom senaste veckor och dagar har jag klagat väldigt över hur lite vänner jag har.Men nu under graviditeten och Havandeledigeheten har jag verkligen upptäckt vad livet går ut på. Eller hur man nu ska säga. Ensamt känns det iaf även om jag har barnen,mannen och föräldrarna. Det är lixom något mer som saknas. Någon annan än dessa att prata med. Känner mig som en gnällig kärring. Men då får jag vara det! Jag hoppas innerligt att barnen lyckas skaffa sig massor med vänner när dom börjar skolan. För det behövs för att kunna vara lycklig och må bra.Om man så klart inte råkar vara en person som gillar att vara ensam. Dit hör dock inte jag även om jag efter alla dessa år skulle vant mig. Det är väl mig det är fel på,ingen rolig person att umgås med kanske. Ibland önskar jag att jag gav fan i vad andra tyckte och tänkte. Men även om jag för ett slag kan slå bort denna tanke så kommer den likt förbannat tbx. Detta är varför jag saknar mitt jobb och alla där. Jobbet är mitt allt då jag åtminstone får umgås och träffa folk. Oavsett om dom vill ha mig där eller inte. Känna så fruktansvärt tomt utan att få gå dit och jobba. Hade gått under utan detta jobb. Barnen har blivit en del av mig,jag älskar dom och skulle bara vara halv utan dom. Även om det är riktigt jobbigt att vara Mamma ibland(som alla mammor får känna på) så älskar jag det och utan dom hade jag nog inte funnits idag. Hur ensamt hade det inte varit utan dom?
Ibland vill man bara gömma sig under täcket och vakna ur denna dröm!
Hoppas på att hormonerna slutar spöka snart så jag kan ta tag i livet.

Nu har jag fått ut mina tårar och lite utav det som göms inom mig.Nu ska jag försöka göra lite nytta!
Ha en trevlig Helg!